Tre föreställningar under Bergmanfestivalen har jag recenserat hittills.

Natthärbärget – ingen kan förbli opåverkad av Oskaras Korsunovas uppsättning av Gorkijs pjäs
Föreställningen bygger på Maxim Gorkijs pjäs med samma namn. I Gorkijs pjäs kommer en säregen person, Lupa, till natthärbärget och talar med dem om att allt inte är hopplöst. Han talar om att det finns möjlighet att ändra inriktning på livet också för den som hamnat allra längst ned i samhällstrappan. Han försöker ingjuta hopp i dessa människovrak, som är helt utslagna av missbruk.

Föreställningen utgår från sista akten, Lupa har lämnat härbärget, lämnat dem vilsna och sökande. Även om föreställningen är naturalistisk och realistisk har den en hel del av absurd teater av Beckets stil med ”I väntan på Godot”. Skillnaden är att i Beckets pjäs väntar personerna på Godot medan i Korsunovas ”Natthärbärget” har Godot-figuren varit där och lämnat dem. Människan är övergiven av gud och profeter, människan står ensam inför de stora existentiella frågorna men också ensamma inför sina liv.

Miranda från OKT på Bergmanfestivalen: drama om fantasi för att överleva, kryper under skinnet
Föreställningen är stark, kryper under skinnet och går inte att skaka av sig efteråt. Jag går och tänker på den av och till efteråt. Jag såg Stormen på Dramaten relativt nyligen – och det är nästan en förutsättning för att få ut mer av uppsättning av ha sett eller läst Stormen. Det blir lite svårt annars att förstå vilka de olika karaktärerna är som fadern och dottern gestaltar.

Lars Noréns Demoner – svärta och ångest men också viss komik – invigde Bergmanfestivalen i tysk tolkning

”Demoner” är en Norén-pjäs – och då vet vi att det blir en djupdykning i människors psyke och ångest. Det är en svart föreställning men också med viss komik och värme. Den skakar om mig, men samtidigt ger Noréns senare draman mig mer, eftersom den här är så svart utan att jag riktigt hittar någon förklaring till vad som orsakat framför allt Franks vidriga beteende. Eller så fick vi en förklaring när Katarina avslöjar hans hemlighet för grannarna – men den förklaringen är bara ett symtom på något som vi ändå inte får svar på. Fast å andra sidan: varför vänta oss att en föreställning ska ge svar. Att den ställer frågor kanske räcker.

Läs även andra bloggares åsikter om Bergmanfestivalen, teaterkritik, recensioner, teater, scenkonst