Tag Archive for recension

Recension av Bojor som invigde scenkonstfestivalen Scensommar

På lördagskvällen 14 juli 2012 invigdes en veckas scenkonstfestival i Stockholm, på Teater Galeasen.

Invigningsföreställningen recenserade jag i Kulturbloggen:
Bojor – en rolig, absurd och träffande beskrivning av politikens falskspel

Föreställningen har drag av Beckets draman men också av flera teaterstilar. Det är clowneri och absurt och samtidigt väldigt tydligt och till och med realistiskt. Föreställningen är 45 minuter och det är alldeles lagom. Jag hade jätteroligt och samtidigt ställde den frågor som är viktiga – men jag tror inte det hade hållit att dra ut på det mer heller. Det är en konst att kunna sätta stopp också och inte göra föreställningar längre än de behöver vara.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Dvd-recensioner: The Phantom of the Opera och En katt i Paris

Under regniga sommardagar finns det en del på dvd för den teaterintresserade. Jag har bland annat skrivit om ”The Phantom of the Opera” och om ”En katt i Paris”. Två filmer där handlingen utspelar sig i den franska huvudstaden Paris.

Kulturbloggen

Berättelsen om The Phantom of the Opera på film – men inte med den kända musiken från musikalen av Andrew Lloyd Webber utan med filmmusik av Polarprisvinnaren Ennio Mooricone kom som film av den italienske filmregissören Dario Argento.

The Phantom of the Opera är mest kända som musikalen av Andrew Lloyd Webber, med sångtexter av Charles Hart och libretto av Richard Stilgoe och Webber och den baseras på romanen Fantomen på Operan av Gaston Leroux (1910).
Det är intressant att se samma berättelse bearbetas på ett helt annat sätt. I händerna på regissören Dario Argento har det blivit en en slags skräckfilm med massor av råttor och en del riktigt blodiga våldsscener. Fantomen överges som nyfödd av sin mor. Han läggs i en korg i vatten som rinner genom kloakerna i Paris. Råttor tar hand om korgen och babyn och räddar honom från döden, föder upp honom. Fantomen blir ett mellanting mellan de föraktade råttorna i underjorden och en människa.

Teatermagasinet

En rolig detalj är att vi får se hur operahuset är en samlingslokal och publiken sysslar med en massa annat under föreställningen än att bara sitta tyst som en snäll publik. Någon passar på att ta dit sin skräddare och tar mått för en kostym, några har affärsmöten och andra röker och tar ett glas eller två.

Kulturbloggen:

En katt i Paris – en bedårande originell film för alla åldrar
Filmen blev nominerad till en Oscar. Det var den mer än väl värd. Historien är överraskande och originell.
Bilderna och animationerna är som konstverk. Jag är ingen konstvetare, men jag tror att den som kan en del om konst hittar många små extra detaljer i bilderna när den smidiga
fasadklättrande gentlemannatjuven rör de sig över takåsarna och murarna i den sovande staden på natten, förbi en gällt gläfsande knähund och andra fallgropar där Eiffeltornet och Notre Dame glittrar i fjärran över stadssilhuetten.

Kattens karaktär är skickligt fångad. Jag njuter av att se Dinos rörelser. Det är fascinerande hur mycket som kan sägas med små medel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Recension av Jesus Christ Superstar

För Danstidningen har jag skrivit en recension av nypremiären av Jesus Christ Superstar i Stockholm.

Sympatisk motbild av Judas

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Teaterrecensioner från Göteborgs Stadsteater och från National Theatre i London

Några av mina senaste recensioner:

Lubiewo – kärleksön på Göteborgs Stadsteater, premiär 30 mars 2012

I Kulturbloggen:
Lubiewo – kärleksön, recensionen

I Teatermagasinet:
”Lubiewo – kärleksön” lämnar ingen oberörd – men för lite av Moto Boy

Folkets Hus och Parker livesände den sista föreställningen av komedin ”She Stoops To Conquer” från National Theatre i London:
Jag har recenserat den i Kulturbloggen:
She Stoops To Conquer – farsartat roligt från National Theatre London

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , ,

Recension av Den trånga porten på Södra Teatern

Den trånga porten på Södra Teatern hade premiär 23 mars 2012 och bygger på Karen Armstrong biografi. Här är min recension i Kulturbloggen.com:
”Genom den trånga porten” ställer viktiga frågor om religionen

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,

Recenserat dansföreställningen med Héla Fattoumi som utforskar slöjan

För Teatermagasinet har jag recenserat föreställningen Manta med dansaren Héla Fattoumi, i koreografoi av Héla Fattoumi/Éric Lamoureux och musik och video av Eric Lamoureux.

Manta – dans med slöja, en stark föreställning

Jag ska leverera en text till tidningen Arbetaren också och en recension för Danstidningen.

För Kulturbloggen recenserade Anna-Mi Fredriksson.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Nya Spöksonaten – recension

Har recenserat Moment:teaters farsartade och politiska tolkning av Strindbergs Spöksonaten:

Strindberg tolkad av Monty Python – när Moment:teater ger Nya Spöksonaten

Nya Spöksonaten bjudet på en skrattfest, åtminstone om du är kritisk till utvecklingen av samhället i Sverige idag. För rakt igenom politiskt är det. Andreas Boonstra radar upp argument efter argument till varför högerregeringen bör röstas bort 2014.

En av föreställningen roligaste scener är när Direktör Hummel rabblar upp årtal för alla saker som hans parti sagt nej till genom historien: som kvinnlig rösträtt, två veckors semester, fyra veckors semester, sjukförsäkring, rätt till partnerskap för homosexuella, a-kassa, ATP med mera, med mera.

Det subtila och mångtydiga i Strindbergs Spöksonaten försvinner förstås. Men ingen har väl heller väntat sig att Andreas Boonstra ska sätta upp en föreställning utan att tala klarspråk politiskt?
Känslan av att befinna sig i en galen dröm finns däremot kvar, fast i en dröm hos en politiskt engagerad person.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Tre filmrecensioner: Maneuvers in the Dark, WE och Nobels testamente

Det har varit en intensiv vecka med massor av pressvisningar av filmer. Här är tre av de filmer jag sett och hunnit recensera:

Maneuvers in the Dark
Jakob, Tor och Jacob är tre unga svenska män som startade ett jeansföretag för att ta sig in i Nordkorea. Deras ville få direktkontakt med det nordkoreanska folket och hoppades att via handel kunna öppna en sluten diktatur. Förhoppningen var också att kunna öppna västvärldens ögon för folket som tvingas leva i den nordkoreanska diktaturen.

Dokumentären ställer viktiga frågor, som är värda att diskutera. Varför handlar västvärldens länder så gärna med Kina, som ju också är en form av diktatur och som bevisligen har fabriker med slavarbetare?
Varför stoppar LO inte det?
Är det inte bra att försöka få kontakt med människor i diktaturer?
Är LOs fastslagna väg alltid den rätta?

Madonnas film WE
Det som gör att jag inte ger filmen högre betyg är att den är för konstnärligt snygg för estetikens egen skull, vilket gör att dramatiken förlorar kraft. Filmen är bitvis för seg, flera scener borde kunna klippas bort eller förkortas. Jag tror filmen hade vunnit på att bara handla om Wallis Simpson och prins Edward.

Nobels Testamente
Liza Marklunds deckare Nobels testamente är den sjätte boken i serien om Annika Bengtzon. Den släpps nu som film och har fått en ny skådespelerska i rollen som journalisten Annika Bengtzon. Malin Crépin har nu trätt in i rollen som den nyhetshungriga envisa reportern, som har en del likheter med Liza Marklund.

Malin Crépin fungerar bra, hon gör det hon ska i filmen. Filmens ena behållning är listan av bra svenska skådespelare i rollerna. Vi har Björn Kjellman som den rätt fjantiga tidningschefen Anders Schyman, Leif Andrée som nattchefen Spiken, Björn Granath som vetenskapsmannen Ernst Ericsson och Johan Holmberg som Sören Hammarsten.

Kriminalhistorien är seg och svårt att känna något engagemang för. Allt för ofta vet jag som tittare vad som ska hända, inte för att jag läst boken utan för att filmen är övertydlig. Det är för mycket som berättas genom samtal mellan Annika Bengtzon och någon annan, istället för att det dramatiseras.

Musiken är bra, klassisk filmmusik, som fungerar i filmens början. En bit in i filmen blir det lite för mycket när musiken signalerar att det är spännande men jag som tittare inte tycker det är särskilt upphetsande.

Läs även andra bloggares åsikter om , ,

Recensioner av Dirty Dancing på Chinateatern

Har publicerat två recensioner av Dirty Dancing på Chinateatern

Danstidningen:
Underhållande dans efter älskad film

Kulturbloggen:
Dirty Dancing, recensionen: Mer en nostalgitripp än stor teater

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,

Recension av Dramatens uppsättning av Fanny och Alexander

Har publicerat en teaterrecension i Kulturbloggen:

Premiären på Fanny och Alexander på Dramaten: en riktig teaterfest

Föreställningen är nästan fyra timmar lång, inklusive en paus. Men den kändes inte så lång, den fångade in mig och jag glömde tiden. Fanny och Alexander är både en hyllning till teaterkonsten och fantasin och beskrivning av grymhet, den har mycket allvar men också värme, humor och skratt som lättar upp. Visserligen finns det en humorscen som jag inte riktigt tycker passar in och som jag inte riktigt förstår varför Jan Malmsjö ska behöva spöka ut sig till en snurrig Skånepolis, men i övrigt fungerar komiken bra.

Scenografin, musiken, dräkterna och skådespelarna – allt samverkar och stöder berättelsen. Det är roligt att vår nationalscen någon gång bjuder upp till en sådan här överdådig teaterhändelse. Dramaten har bjudit upp till stor teaterfest med Fanny och Alexander.

Foto: Sören Vilks

Läs även andra bloggares åsikter om , , ,