Det har varit en intensiv vecka med massor av pressvisningar av filmer. Här är tre av de filmer jag sett och hunnit recensera:
Maneuvers in the Dark
Jakob, Tor och Jacob är tre unga svenska män som startade ett jeansföretag för att ta sig in i Nordkorea. Deras ville få direktkontakt med det nordkoreanska folket och hoppades att via handel kunna öppna en sluten diktatur. Förhoppningen var också att kunna öppna västvärldens ögon för folket som tvingas leva i den nordkoreanska diktaturen.
…
Dokumentären ställer viktiga frågor, som är värda att diskutera. Varför handlar västvärldens länder så gärna med Kina, som ju också är en form av diktatur och som bevisligen har fabriker med slavarbetare?
Varför stoppar LO inte det?
Är det inte bra att försöka få kontakt med människor i diktaturer?
Är LOs fastslagna väg alltid den rätta?
Madonnas film WE
Det som gör att jag inte ger filmen högre betyg är att den är för konstnärligt snygg för estetikens egen skull, vilket gör att dramatiken förlorar kraft. Filmen är bitvis för seg, flera scener borde kunna klippas bort eller förkortas. Jag tror filmen hade vunnit på att bara handla om Wallis Simpson och prins Edward.
Nobels Testamente
Liza Marklunds deckare Nobels testamente är den sjätte boken i serien om Annika Bengtzon. Den släpps nu som film och har fått en ny skådespelerska i rollen som journalisten Annika Bengtzon. Malin Crépin har nu trätt in i rollen som den nyhetshungriga envisa reportern, som har en del likheter med Liza Marklund.
Malin Crépin fungerar bra, hon gör det hon ska i filmen. Filmens ena behållning är listan av bra svenska skådespelare i rollerna. Vi har Björn Kjellman som den rätt fjantiga tidningschefen Anders Schyman, Leif Andrée som nattchefen Spiken, Björn Granath som vetenskapsmannen Ernst Ericsson och Johan Holmberg som Sören Hammarsten.
…
Kriminalhistorien är seg och svårt att känna något engagemang för. Allt för ofta vet jag som tittare vad som ska hända, inte för att jag läst boken utan för att filmen är övertydlig. Det är för mycket som berättas genom samtal mellan Annika Bengtzon och någon annan, istället för att det dramatiseras.
Musiken är bra, klassisk filmmusik, som fungerar i filmens början. En bit in i filmen blir det lite för mycket när musiken signalerar att det är spännande men jag som tittare inte tycker det är särskilt upphetsande.
Läs även andra bloggares åsikter om film, filmrecensioner, recension
