Archive for juni 2012

Dvd-recensioner: The Phantom of the Opera och En katt i Paris

Under regniga sommardagar finns det en del på dvd för den teaterintresserade. Jag har bland annat skrivit om “The Phantom of the Opera” och om “En katt i Paris”. Två filmer där handlingen utspelar sig i den franska huvudstaden Paris.

Kulturbloggen

Berättelsen om The Phantom of the Opera på film – men inte med den kända musiken från musikalen av Andrew Lloyd Webber utan med filmmusik av Polarprisvinnaren Ennio Mooricone kom som film av den italienske filmregissören Dario Argento.

The Phantom of the Opera är mest kända som musikalen av Andrew Lloyd Webber, med sångtexter av Charles Hart och libretto av Richard Stilgoe och Webber och den baseras på romanen Fantomen på Operan av Gaston Leroux (1910).
Det är intressant att se samma berättelse bearbetas på ett helt annat sätt. I händerna på regissören Dario Argento har det blivit en en slags skräckfilm med massor av råttor och en del riktigt blodiga våldsscener. Fantomen överges som nyfödd av sin mor. Han läggs i en korg i vatten som rinner genom kloakerna i Paris. Råttor tar hand om korgen och babyn och räddar honom från döden, föder upp honom. Fantomen blir ett mellanting mellan de föraktade råttorna i underjorden och en människa.

Teatermagasinet

En rolig detalj är att vi får se hur operahuset är en samlingslokal och publiken sysslar med en massa annat under föreställningen än att bara sitta tyst som en snäll publik. Någon passar på att ta dit sin skräddare och tar mått för en kostym, några har affärsmöten och andra röker och tar ett glas eller två.

Kulturbloggen:

En katt i Paris – en bedårande originell film för alla åldrar
Filmen blev nominerad till en Oscar. Det var den mer än väl värd. Historien är överraskande och originell.
Bilderna och animationerna är som konstverk. Jag är ingen konstvetare, men jag tror att den som kan en del om konst hittar många små extra detaljer i bilderna när den smidiga
fasadklättrande gentlemannatjuven rör de sig över takåsarna och murarna i den sovande staden på natten, förbi en gällt gläfsande knähund och andra fallgropar där Eiffeltornet och Notre Dame glittrar i fjärran över stadssilhuetten.

Kattens karaktär är skickligt fångad. Jag njuter av att se Dinos rörelser. Det är fascinerande hur mycket som kan sägas med små medel.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , ,

Recensioner av föreställningar under Bergmanfestivalen

Tre föreställningar under Bergmanfestivalen har jag recenserat hittills.

Natthärbärget – ingen kan förbli opåverkad av Oskaras Korsunovas uppsättning av Gorkijs pjäs
Föreställningen bygger på Maxim Gorkijs pjäs med samma namn. I Gorkijs pjäs kommer en säregen person, Lupa, till natthärbärget och talar med dem om att allt inte är hopplöst. Han talar om att det finns möjlighet att ändra inriktning på livet också för den som hamnat allra längst ned i samhällstrappan. Han försöker ingjuta hopp i dessa människovrak, som är helt utslagna av missbruk.

Föreställningen utgår från sista akten, Lupa har lämnat härbärget, lämnat dem vilsna och sökande. Även om föreställningen är naturalistisk och realistisk har den en hel del av absurd teater av Beckets stil med ”I väntan på Godot”. Skillnaden är att i Beckets pjäs väntar personerna på Godot medan i Korsunovas ”Natthärbärget” har Godot-figuren varit där och lämnat dem. Människan är övergiven av gud och profeter, människan står ensam inför de stora existentiella frågorna men också ensamma inför sina liv.

Miranda från OKT på Bergmanfestivalen: drama om fantasi för att överleva, kryper under skinnet
Föreställningen är stark, kryper under skinnet och går inte att skaka av sig efteråt. Jag går och tänker på den av och till efteråt. Jag såg Stormen på Dramaten relativt nyligen – och det är nästan en förutsättning för att få ut mer av uppsättning av ha sett eller läst Stormen. Det blir lite svårt annars att förstå vilka de olika karaktärerna är som fadern och dottern gestaltar.

Lars Noréns Demoner – svärta och ångest men också viss komik – invigde Bergmanfestivalen i tysk tolkning

”Demoner” är en Norén-pjäs – och då vet vi att det blir en djupdykning i människors psyke och ångest. Det är en svart föreställning men också med viss komik och värme. Den skakar om mig, men samtidigt ger Noréns senare draman mig mer, eftersom den här är så svart utan att jag riktigt hittar någon förklaring till vad som orsakat framför allt Franks vidriga beteende. Eller så fick vi en förklaring när Katarina avslöjar hans hemlighet för grannarna – men den förklaringen är bara ett symtom på något som vi ändå inte får svar på. Fast å andra sidan: varför vänta oss att en föreställning ska ge svar. Att den ställer frågor kanske räcker.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , ,